Marinens dykarknivar

Revision A3 2022-12-26

Av Erik Kärnekull

© Per Holmbäck

Kort resumé av marinens dykarknivar

Dykarknivarna inom försvaret har alltid tagits fram som ett i första hand säkerhets- och arbetsredskap. De har därför alltid varit en del av den säkerhetsutrustning som samtliga försvarets dykare utrustats med, för att de vid behov skall kunna skära sig loss om de fastnar i något under ytan.

Det finns tre viktiga aspekter på en marin dykarknivs egenskaper.

Den första aspekten är att saltvatten förstör kniven och dess balja om både dessa delar inte är rostfria.

Den andra aspekten är att det bara är ca 4 plusgrader på botten så fingrarna blir stela hos dykaren. Därför måste kniven ha ett robust handtag som kan greppas när man bär grova handskar. Dessutom bör kniven inte falla till botten om man tappar den utan helst vara viktlös under ytan. Eftersom det är mörkt där nere är det också en fördel om kniven är lätt att upptäcka om man ändå tappar den.

Den tredje aspekten är rent militär; nämligen att kniven inte skall vara magnetisk eftersom dykarna ofta tvingas arbeta med undervattensminor där magnetism är en av utlösningsmekanismerna.

Den första marina dykarkniven som togs fram inom försvaret, var till för så kallade tunga dykare, i försvaret kallade ”djupdykare”, dvs dykare där luft, andra gasblandningar och varmvatten tillfördes genom ett slangsystem från ytan. Detta var en kniv med balja och handtag av mässing eller trä och klinga av kolstål som kunde bytas ut. Den tillverkade av Erik Frost i Mora fram till andra världskriget. Under mellankrigstiden, när både magnetminan och rostfritt stål utvecklats, byttes den magnetiska kolstålsklingan successivt ut mot lågmagnetiska rostfria klingor. Se bild 1 och 2 från Armémuseums samlingar.

Tungdykarkniv.

Tungdykarkniv från Armémuseums samlingar

Strax efter andra världskriget uppfanns den så kallade ”Aqualungan” av Jacques-Yves Cousteau vilket lade grunden för det som kom att benämnas för grodman eller lätt dykare inom marinen. Som ”lätta dykare” klassas alla dykare som har egen luft- eller syreförsörjning genom autonoma bärbara system (tuber och liknande).

Under 1950-talet vidtog därför en snabb utveckling av dykarkompetensen inom både Armén och Marinen. För detta ändamål behövde man ha nya knivar till säkerhetsutrustningen. Två typer av knivar togs fram, dels en för lätta dykare, dels en för djupdykare. Dykarkniven för lätta dykare och kniven för djupdykare delades, beroende uppdragets art, ut till ingenjörstruppernas armédykare, flottans ytbärgare och röjdykare, kustartilleriets röj-/mindykare samt till marinens attackdykare. Båda dessa knivar materielnummersattes, se bild 3 där dykarkniven för lätta dykare finns fotograferad ihop med Marinens typkatalog från 1959.

Lättdykarkniv 1950-tal

Dykarkniven för lätta dykare utvecklades av Erik Frost i Mora. Man återanvände baljan och parerstången som redan tagits fram för den lilla kommersiella bajonettdolken 6150 eftersom båda dessa delar redan var tillverkade av mässing och därmed rostfria. Istället för en bäranordning av läder lät man tillverka en av samma design men gjord av smärting. Den rostfria klingan med sågtänder på ryggen var unik i sin design och togs fram enbart för lättdykarkniven. Kniven utvecklades med egenskapen att den är avvägd under vattnet, dvs flytkraften i handtaget och vikten på kniven är i balans vilket gör den tyngdlös under ytan. Kniven dock var impopulär hos dykarna eftersom bladet lätt bröts av när man försökte använda den under vattnet och därför fasades den ut ur armén och marinen under 1970-talet. Dessutom var baljan inte ”ventilerad” utan behöll vattnet när man klev upp hur vattnet.

Den nya djupdykarkniven var en betydligt grövre sak och saknade lättdykarknivens avvägning under vattnet. Här prioriterade robusthet och arvet från förkrigsmodellen är tydligt. En grov balja av mässing med öppen botten, en rejäl kraftig rostfri klinga med sågtänder på ryggen samt ett bra grepp av mässing och plast. Kniven tillverkades av Firma Erik Andersson i Stockholm. Se bild 4.

djupdykarkniv

Båda dessa knivar ersattes på 1970-talet av ”Moroten” som säkerhetskniv i dykarutrustningen inom försvaret. ”Moroten”, vars egentliga modellnamn är ”Katia”, tillverkades i Sverige av det numer nedlagde företaget AB Undervattenkontroll (UVK). Klingan är av rostfritt stål med sågtänder på ryggen. Handtaget är av orangeröd ABS-plast, därav smeknamnet. Den ventilerade baljan är tillverkad av svart plast. Kniven är avvägd under vattnet. Dessvärre led även denna kniv av att bladet lätt bröts av när man försökte använda den under vattnet och därför fasades den ut ur Arméns och Marinens krigsorganisation under början 1990-talet. Se bild 5.

”Moroten”

Den dykarkniv som används idag, antogs år 1994 under benämningen M6310-052310 KNIV M94 RDYK OMAG. I samband med anskaffningen av denna kniv kontaktade Försvarsmakten sjöstridskrafterna i andra länder för att få förslag på en dykarkniv som inte led av de tidigare knivarnas brister. Valet föll på en 33 cm lång knivdesign från 1970-talet, utvecklad av John Nowill & Sons Ltd och Hopkinsons för brittiska Royal Navy. Här har man avhjälpt svagheterna i klingan genom att göra denna av titan – en omagnetisk rostfri metall som är både en starkare och lättare än rostfritt stål. Kniven väger bara 292 gram men är kraftigare och längre än de tidigare dykarknivarna för lätta dykare samtidigt som den inte är lika klumpig som de tidigare djupdykarknivarna. Den dubbeleggade klingan, som är 19,5 cm och vars ena egg är sågtandad, avslutas med ett gjutet räfflat gummigrepp och genomgående tånge. Värt att notera är att spetsen på klingan är förhållandevis trubbig och att avslutet på tången är en grov cirkulär metallplatta som kan fungera som hammare eller som mothåll vid undervattensarbete. Den ventilerade baljan är tillverkad av svart gummi med öglor för spännremmar av Velcro-typ.

Dykarkniv M94 är fortfarande i produktion och tillverkas numer av J. Adams ‘Sheffield Knives’, som äger John Nowill & Sons. Den säljs på den civila marknaden till yrkesdykare inom bland annat offshore under varumärket DiVex med modellbeteckning TO138 och kostar ca 4.000 SEK (2021). Det faktum att kniven är mycket dyr gör att den normalt sett inte delas ut till Försvarsmaktens dykare under deras grundutbildning utan sparas till krigsuppgifterna. Under grundutbildningen används därför fortfarande ”Moroten” eller den uppsjö av civila dykarknivar som under årens lopp kompletteringsanskaffats av FMV som grundutbildningskniv med samma materielnummer som ”Morotens”.

Se bild 6 och 7.

Dagens dykarkniv.

Dagens dykarkniv med balja